where to start - tisdag

and she says;
Hey, do you mind me asking for a part
of your love, of your world, of your bed, of your heart?
Hey, do you mind telling me where to start?

för några veckor sedan åkte jag med Jonas tillbaka från Gävle, vi hade varit på bönegrupp hemma hos Håkan och Johanna, och hör och häpna när han sätter på Elin Sigvardsson på stereon! och så blir man lite nostalgisk, sådär.

Helgen har varit rätt så underbar. Underbart att bara få vara hemma, och inte ensam. Rätt så underbart att bara promenera på älven, i kortärmat, och sedan sitta och sola och äta aplesiner och titta på medan barnfamiljer härjar i slalombacken.

Och imorse så kände jag att ord bara är onödigt. Att försöka säga nånting vettigt, varför ska man göra det? Varför ska vi människor hela tiden försöka, är det inte Gud som frälser människor? Är det inte bara så, att vi ibland måste stiga åt sidan och bara vara, bara ödmjukas inför Honom? Bara viska tyst våra böner, sätta ord på våra tankar och bördor och bara lämna över allt till Gud? Och hur skulle vi kunna göra det på ett bra sätt, om inte tillsammans? Vart skulle vi våga be, om inte i kyrkan?

Det gäller att dra upp persiennerna och släppa in ljuset i alla rum.