kvällens andakt

Jag har varit en sån där duktig flicka. Diagnos duktig - med symptom som magkatarr och bettskena. När jag tog student hade jag ett betygsnitt på lite över 19.0. Jag fick ett stipendium i 2 an, mest företagsamma eleven. Tack vare mitt engagemang fick jag åka på skolresor till Göteborg, Stockholm och Bryssel. Jag gick på gudstjänst på söndagarna, satt med i ungdomsråd och städgrupper. Jag tränade flera gånger i veckan, periodvis var jag både lagkapten och tränare för mitt innebandylag. Dessutom var jag med i elevrådet, satt ett tag som ordförande i Sveriges tredje största gymnasieskolas elevrådsstyrelse. Jag var duktig, det var inget snack om den saken. Men varför var jag så duktig, kan man ju undra? Astrologer skulle säga att det var därför att jag är vädur, envis, individualist och har vinnarskalle. Enligt utvecklingspsykologi, vår vän Freud, skulle det vara min uppväxt. Gud skulle nog säga ”För att jag har skapat dig så!”

Att vara duktig är inte alltid enkelt. Magsmärtor och käkproblem, om inte annat. Och bara för att man hade fått mvg på alla andra prov så betyder inte det att det är okej att bara få vg på det sista. Man har själv förväntningar, andra har förväntningar. ”Jag vill” blir till ”jag ska” som blir ”jag måste”, och då är det inte kul längre.

I min bibelläsningsplan är dagens text första jakobsbrevet 1, vers 2 till 5:
Skatta er bara lyckliga, mina bröder, när ni utsätts för prövning av olika slag. Ni vet ju att om er tro består provet ger den uthållighet. Men uthålligheten måste visa sig i fullkomliga gärningar, så att ni blir fullkomliga och hela, utan någon brist
”Skatta er bara lyckliga” kan kännas som ett slag i ansiktet. Skulle jag vara lycklig när Gud prövade mig när mitt knä gick sönder? Jag var verkligen på gång: tränade mycket, a – lagets tränare coachade oss den matchen, jag hade gjort två mål och kände ”YES, NU ÄNTLIGEN LOSSNAR DET!” och så PANG! En vridning i knäet och två klickande ljud, sen tog jag mig inte upp på golvet själv. Jag fick bäras bort från planen. Då tänkte jag inte ”tack Gud”.

En annan prövning var elevrådet. Jag brann verkligen för det. Ville allt, offrade allt. Gjorde nästan helt ensam en temadag för drygt 1500 personer, då jag fick elever att själva städa skolan. Men det fungerade inte, jag kom i bråk med en tjej som också var med i styrelsen. ”Du tror att du kan allt själv! Och så litar du inte på någon annan!” Det och mycket annat skrek hon på mig, och fortsatte trots att jag började gråta. Det hon sa var ju sant. Jag litade inte på någon annan, varför skulle jag göra det? Dom gjorde ju aldrig det jag bad dem om, och om de mot förmodan gjorde något, så blev det ju inte lika bra som om jag hade gjort det. Inte så länge efteråt klev jag av allt. Lämnade elevrådet till sitt öde, jag orkade inte längre.

Var fanns Gud då i allt det här? Båda dessa prövningar ägde rum ganska nära i varandra i tid. Ibland undrar jag om det var tiden i elevrådet, eller min avgång var prövningen. Det svåra var nog att kliva av, att inse att det inte funkar längre. Att jag inte kan göra allt det där jag vill göra, att inse min egen begränsning.
Under knäskadan måste jag nog erkänna att jag började be mycket mer. Jag bad otroligt mycket för knäet, både att det inte skulle vara så trasigt som det visade sig vara, men också att jag skulle få en läkartid och kunna få opereras snabbt. Jag bad för att kunna acceptera allt som hänt, för att kunna förstå och lämna undan det jobbiga.

I slutet på första jakobsbrevet står det i kapitel 5, vers 13-14:
Får någon av er lida skall ha be; är någon av er glad skall han sjunga glädjepsalmer. Är någon av er sjuk skall han kalla till sig de äldste i församlingen, och de skall smörja honom med olja och be böner över honom.

Jag tänker inte sluta med att säga att allt vi behöver göra är att be, för så enkelt är det inte. Vi behöver be både för att kunna få lämna över våra svårigheter och tacksägelseämnen till Gud, men också för att påminna oss själva om att det inte är vi som ska prestera, utan Gud. Vi måste komma ihåg att tro också. Tro att Gud hör våra böner, och att han finns där för oss. Jesus Kristus är Herre är vårt motto, men på vilket sätt får han regera i våra liv och i vårt SMU? Har vi scout för att det är roligt, eller för att få berätta för barnen om att Jesus är en schyst prick som skapat allt det vackra i naturen för dem? Anordnar vi baddagen för att folk ska få leka, eller för att vi tillsammans på andakten ska få upphöja Jesus, sätta honom i centrum? Har vi gudstjänst på söndag för att det är en fin vana, eller är det för att vi ska få sprida evangeliet, som vi i missionsbefallningen har blivit uppmanade att göra? Jag tror, och hoppas att vi ikväll kan lägga SMU i Guds händer, att han bär oss och ger det här verksamhetsåret till ett bra år.

closer

the clouds in your eyes
down your face they pour
won't you be the new one burn to shine
i take the blue ones every time
walk me down your broken line
all you have to do is cry

jag älskar joshua radin. jag älskar hans texter.
och jag älskar emmaadlfsson.

alla hjärtans dag, och man kan inte fira med någon men inte heller gräma sig i sin ensamhet. livet är inte lätt när man har alla dom man älskar 50 mil härifrån. i fredags-lördags-söndags hade jag världensbästasyster här. igår fick jag träffa papi. och jag grät på bussen på vägen hem. vi åt på brända bocken, fikade, köpte presenter till syster och träffade gamla vännäsbor. och bara var.
50 mil, vad är det? ibland känns det alldeles för långt, som andra sidan jorden. och när man har en pojkvän som man aldrig kan synka telefontider med, så blir avståndet längre. och när jag jobbar jämt, och allt bara är skit (som det är mest nu), så är de så himla jobbigt. kom och rädda mig härifrån.

så jobb ikväll, fast jag hade hoppats på top model och kärleksmums. men jag känner igen mig i fredrik, jag vill inte svika honom. dags att ta tag och styra upp något. och imorgon är det konsert, fredag årsmöte, lördag dop och söndag årsmöte. hej vilket underbart liv jag har. men sen kommer victor coh då får vi fira alla hjärtans dag och 7 månader på samma gång. och det känns bra.

älskad älskade syster. du vet väl att jag har tänkt alla dina tankar? jag har hatat och gråtit och kvävt och slitit. men du har varit den som hållit mig upp, min anledning att vara stark. kan jag få vara din?

ha en bra alla hjärtans dag! det förtjänar ni.

Today

Klarblå himmel ute. Jag älskar vintern, snön och kylan. Det är så enkelt att vara troende då, när man liksom ser Guds skapelse överallt. Allt blir så tydligt och enkelt och underbart.

Överlevde baddagen också. Ibland så trodde jag nästan inte det. Magsjukan där i slutet av veckan ställde till en massa oreda. Men igårkväll åkte mina sötnosar hem, vi hade en rätt så underbar helg tillsammans ändå. Söndagen gick åt att ligga framför Tvn och se på melodifestivalen. Tog min lediga dag igår, och jobbat undan lite idag istället. Sen så blir det kortdag imorgon, ska försöka ta mig in till gävle nån gång på eftermiddagen, och träffa papi. Min älskade papi, som jag har saknat honom. Har lite "åkahem" känsla, sådär tårögt drömmande; "bara en dag kvar..."

Snart är det dags att packa ihop och dra vidare. I love Parkbadet, ungefär. Men magen är fortfarande knäpp och huvudet känns tungt som bly. Veckans depp är nog att Hockeyn är på torsdag, och krockar med vår Stefan Sundström konsert, så det blir inge av att hänga på läkerol arena och heja på "hemmalag" (skellefteå). Dessutom ingen bönegrupp i veckan heller. Oj, vad osocial jag kommer att vara. Men man kan inte alltid lyckas.

en idiots bekännelser

Egentligen gör jag bara detta för att andra än alla apmänniskor i Umeå ska få ta del av mitt underbara liv. och så för att Fredrik ligger hemma och sover istället för att vara här med mig och jobba. Efter en inte alltför trevlig natt med magsmärtor, kräkningar och mardrömmar är man på något sätt lite stolt att man inte låg kvar i sängen och grät, utan tog tag i sitt liv och gick till jobbet. jag ska sprida mina kräk-attacker till alla barnen på öppna förskolan.

Imorse knackade två sötnötar från Umeå på min dörr. Spyhinken stod kvar framme bredvid sängen, mys! men den var skurad och ren, sådärutifallatt. men jag hade ju inte diskat sen fikat i onsdags, så köket såg ut som en krigszon. Och har man en etta på 42 m2 så är det en stor grej, man kan lixom inte bara undvika att gå in där. Kläder och handukar på golvet också, och ingen (nåja) mat i kylen.

Idag ska vi i alla fall försöka att umgås. Jag ska försöka bli frisk, och planera distriktsevenemanget på lite drygt 160 pers som ska vara här i morgon, och lära mig äta. Handla mat skulle ju också vara trevligt, gå en sväng på dollarstore och kanske en vända på donken. (ja, jag är en rutten människa, so what? jag behöver avslagen cola och en jordgubbsshake). Ikväll ska vi antingen hänga här och se film med tonåringarna eller vara otrogna, byta samfund och hänga på svenska kyrkans sinnesrogudstjänst. eller se en film hemma hos mig och bara slappa.

nu ska jag jobba. eller spela spindelharpan.