kvällens andakt

Jag har varit en sån där duktig flicka. Diagnos duktig - med symptom som magkatarr och bettskena. När jag tog student hade jag ett betygsnitt på lite över 19.0. Jag fick ett stipendium i 2 an, mest företagsamma eleven. Tack vare mitt engagemang fick jag åka på skolresor till Göteborg, Stockholm och Bryssel. Jag gick på gudstjänst på söndagarna, satt med i ungdomsråd och städgrupper. Jag tränade flera gånger i veckan, periodvis var jag både lagkapten och tränare för mitt innebandylag. Dessutom var jag med i elevrådet, satt ett tag som ordförande i Sveriges tredje största gymnasieskolas elevrådsstyrelse. Jag var duktig, det var inget snack om den saken. Men varför var jag så duktig, kan man ju undra? Astrologer skulle säga att det var därför att jag är vädur, envis, individualist och har vinnarskalle. Enligt utvecklingspsykologi, vår vän Freud, skulle det vara min uppväxt. Gud skulle nog säga ”För att jag har skapat dig så!”

Att vara duktig är inte alltid enkelt. Magsmärtor och käkproblem, om inte annat. Och bara för att man hade fått mvg på alla andra prov så betyder inte det att det är okej att bara få vg på det sista. Man har själv förväntningar, andra har förväntningar. ”Jag vill” blir till ”jag ska” som blir ”jag måste”, och då är det inte kul längre.

I min bibelläsningsplan är dagens text första jakobsbrevet 1, vers 2 till 5:
Skatta er bara lyckliga, mina bröder, när ni utsätts för prövning av olika slag. Ni vet ju att om er tro består provet ger den uthållighet. Men uthålligheten måste visa sig i fullkomliga gärningar, så att ni blir fullkomliga och hela, utan någon brist
”Skatta er bara lyckliga” kan kännas som ett slag i ansiktet. Skulle jag vara lycklig när Gud prövade mig när mitt knä gick sönder? Jag var verkligen på gång: tränade mycket, a – lagets tränare coachade oss den matchen, jag hade gjort två mål och kände ”YES, NU ÄNTLIGEN LOSSNAR DET!” och så PANG! En vridning i knäet och två klickande ljud, sen tog jag mig inte upp på golvet själv. Jag fick bäras bort från planen. Då tänkte jag inte ”tack Gud”.

En annan prövning var elevrådet. Jag brann verkligen för det. Ville allt, offrade allt. Gjorde nästan helt ensam en temadag för drygt 1500 personer, då jag fick elever att själva städa skolan. Men det fungerade inte, jag kom i bråk med en tjej som också var med i styrelsen. ”Du tror att du kan allt själv! Och så litar du inte på någon annan!” Det och mycket annat skrek hon på mig, och fortsatte trots att jag började gråta. Det hon sa var ju sant. Jag litade inte på någon annan, varför skulle jag göra det? Dom gjorde ju aldrig det jag bad dem om, och om de mot förmodan gjorde något, så blev det ju inte lika bra som om jag hade gjort det. Inte så länge efteråt klev jag av allt. Lämnade elevrådet till sitt öde, jag orkade inte längre.

Var fanns Gud då i allt det här? Båda dessa prövningar ägde rum ganska nära i varandra i tid. Ibland undrar jag om det var tiden i elevrådet, eller min avgång var prövningen. Det svåra var nog att kliva av, att inse att det inte funkar längre. Att jag inte kan göra allt det där jag vill göra, att inse min egen begränsning.
Under knäskadan måste jag nog erkänna att jag började be mycket mer. Jag bad otroligt mycket för knäet, både att det inte skulle vara så trasigt som det visade sig vara, men också att jag skulle få en läkartid och kunna få opereras snabbt. Jag bad för att kunna acceptera allt som hänt, för att kunna förstå och lämna undan det jobbiga.

I slutet på första jakobsbrevet står det i kapitel 5, vers 13-14:
Får någon av er lida skall ha be; är någon av er glad skall han sjunga glädjepsalmer. Är någon av er sjuk skall han kalla till sig de äldste i församlingen, och de skall smörja honom med olja och be böner över honom.

Jag tänker inte sluta med att säga att allt vi behöver göra är att be, för så enkelt är det inte. Vi behöver be både för att kunna få lämna över våra svårigheter och tacksägelseämnen till Gud, men också för att påminna oss själva om att det inte är vi som ska prestera, utan Gud. Vi måste komma ihåg att tro också. Tro att Gud hör våra böner, och att han finns där för oss. Jesus Kristus är Herre är vårt motto, men på vilket sätt får han regera i våra liv och i vårt SMU? Har vi scout för att det är roligt, eller för att få berätta för barnen om att Jesus är en schyst prick som skapat allt det vackra i naturen för dem? Anordnar vi baddagen för att folk ska få leka, eller för att vi tillsammans på andakten ska få upphöja Jesus, sätta honom i centrum? Har vi gudstjänst på söndag för att det är en fin vana, eller är det för att vi ska få sprida evangeliet, som vi i missionsbefallningen har blivit uppmanade att göra? Jag tror, och hoppas att vi ikväll kan lägga SMU i Guds händer, att han bär oss och ger det här verksamhetsåret till ett bra år.