Men nu ringer telefonen
Det är dags för mig att gå
Det är nån som vill att jag ska komma hem
Det är min gamla vän, demonen
i sin tysta, mörka vrå
Hej då! Vi kanske ses nån gång igen
Jag tänkte igår, när jag stod i duschen på Undersvik och vi hade haft en jättehärlig utbildningsdag tillsammans med distriktet, och hade haft en jättehärlig helg med maskerad och Gudstjänst och bra samtal och utvecklande arbete, DÅ tänkte jag att allt kanske är bra.
Men så är det ju aldrig
Du kan väl ringa mig ibland
Jag pratar gärna sönder
alla torra, gråa nätter
Jag är så rädd att komma fram
nån annanstans, jag samlar
på tur och retur-biljetter
och hemlängtan blir bara starkare och starkare, jag har inte träffat dom sen i början av februari. och ibland så känner jag mig bara världelös fast det kanske inte är mitt fel.
fast dom får mej att tro det. hela tiden.
och allt som jag hade hoppats på och trott bara rasar ihop som ett litet korthus och tillslut så sitter man på jobbet och gråter. hejvilketlivjaghar. och ibland så undrar man; är det verkligen värt det? är det dags att lägga ner nu, fly vidare och dra täcket över huvudet och låtsas att man sover tills man vaknar upp och ser att solen faktiskt kan lysa? kanske då, när man har ork och tid och lust och vilja att stiga upp på morgonen? då man känner att det kanske gör någon skillnad om jag kliver upp idag?
NEJ
tänka positivt:
Ove kommer idag och vi ska snacka. och äta middag ute.
Ikväll åker jag hem.
Imorgon är jag hemma.
Då får jag träffa pappa och Emma (åh, nu sprutar tårarna igen)
Och kanske träffa Malin. och bara det är ju lycka.
Och få vakna upp med Victor. och fira 8 månader. och det är ju lycka.
Om du saknar mig ibland
kan du stirra upp mot stjärnorna
så har vi nåt gemensamt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar