predikan (thefrayhowtosavealife)

(kroppen är trött och huvudet är tröttare. det var så mycket som jag skulle göra. det är så mycket kvar att göra. det är så mycket känslor och så mycket framtid. det är så mycket avsked. men vissa saker vill jag faktiskt inte lämna. faktiskt)

här kommer den, min predikan som framfördes på avtackningsgudstjänsten idag. enjoy!

Söndagens tema är Kallelsen till Guds rike. Dagens text handlar om när Jesus kallar sina lärjungar genom att säga ”följ med och se”. Jesus kallar till sig Andreas, Simon som blir kallad Petrus, Filippos och Natanael. Följ med och Se, vilka enkla ord! Frågan ställdes, kan något gott komma från Nasaret? Jesus kom därifrån, den enkla lilla platsen och kallade enkla människor till Guds rike, då som idag.

Guds Rike, vad är det egentligen? Det är svårt, men jag ska försöka bryta ner det stora begreppet och se om det kan bli någon klarhet.

Det Gudsrike som är enklast att föreställa sig är det vi brukar kalla himmelriket, eller bara himlen. Platsen där Gud finns, där han bor. På scouterna ber vi ”Käre far i himlen, tack att jag finns till” och i Herrens bön ber vi ”vår Fader, du som är i himlen”. En bild som dyker upp i mitt huvud är en väldigt vanlig tavla. Det är två barn som går över en liten bro, och på ett moln ovanför är en ängel som vakar över dem. Som Gud, sitter på ett moln och vakar över oss.

Det finns en bok ”Flickan från Ovan” (ta med och visa upp) som handlar om en ficka, Susie, som dör och kommer och himlen. Från himlen så berättar hon sedan vad som hände, hur hon dog och vad som händer med hennes familj. Hon hade en bild av hur himlen skulle vara, precis som nog vi alla har, men hon är inte nöjd ned läget som det är. Men om man önskar något riktigt hårt i himlen, då slår det in. så Susie börjar önska, och då blir himlen himlen. En jättespännande bok, ”Flickan från Ovan”, låna och läs den!

För mig är himmelriket en av grundstenarna, en av förutsättningarna för min tro. Min tro är rotad i dess existens. Som några vet, så förlorade jag min mamma när jag var 6 år. När man är 6 år förstår man inte mycket, men det jag kunde förstå var att min mamma nu satt uppe på ett moln tillsammans med Gud i himlen. Hon blev som ängeln på tavlan, där uppe är hon frisk, och där kan hon alltid vaka över mig och mina syskon. När jag var yngre brukade jag till och med avsluta mina böner med ”och Gud, hälsa mamma att jag saknar henne”.

I Matt (10:14-15) säger Jesus ”Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in” Jag vet ett barn, och tog emot himmelrikets existens med öppna armar. Vi får inte vara rädda för det vi inte vet, jag tror vi måste ha ett barns öppenhet och nyfikenhet för det som vi bara kan hoppas på. Vi måste lite till Gud, och vara trygga i att Hans rike regerar han till 100 procent. Hans rike, himlen, paradiset, får vara målet i våra liv.
Vi får inte göra Guds rike till en plats långt borta, för det är så mycket mer än så. Det är först i nya testamentet som det börjar pratas om Guds rike. Jesus är den som inför begreppet, som kommer med det till jorden. Jesus själv säger (Matt 12:28) ”Om det är med Guds ande jag driver ut demoner, då har Guds rike nått er.” När Jesus verkar, när han gör underverk, när Guds kraft får verka på jorden, då finns hans rike där. Det är därför Jesus så enkelt kan kalla sina lärjungar med orden, ”följ med och se”. För det syns i Jesu gärningar, hans handlande att Gud verkar på jorden.

Han predikar och undervisar mycket mer om Guds rike, och när lärjungarna, som liksom vi inte alltid förstår vad Jesus menar, frågar ”Vad ska vi likna Guds rike vid, vad ska vill använda för bild?” (Mark 4:30-31) svarar Jesus ”Det är som ett Senapskorn”. (ta med och visa)

Senapskornet var det minsta av alla frön, som växte och blev störst. Fredrik läste om de underbara, norrländska, träden. Tallarna, som inte är riktigt så små som senapskornen när man planterar dem i jorden. Men det är späda plantor med tunna trådar som rötter. Förra sommaren spenderade jag med att plantera tall uppe i västerbotten. Det var en upplevelse, ett tungt fysiskt arbete, men det kändes ändå bra, för att jag kände att jag gjorde något meningsfullt. De plantor som jag satte, kommer om några år att vara stora, ståtliga tallar. Till sommaren kommer jag åka till de ”berg” som vi besteg, och titta på plantorna. De som planteras växer, Guds skapelse och Guds rike är till för att växa. Det är till för att bära frukt, för att vara till betydelse för att fåglar och människor, ska kunna bygga bon i senapskornets stora omfamnande grenar. Det är till för att fyllas. I Guds växande rike, där växer människor.

I gamla testamentet, där handlar det inte om Guds rike, utan om Israel, Guds utvalda och älskade folk. Det är kyrkan, vi kristna idag som har det arvet och ansvaret. Guds rike är inte ord utan kraft, (1 kor 4:20) skriver Paulus i sitt första brev till församlingen i Korinth. Kraften som Jesus har när han verkar på jorden, är de kraft som kan få leva i vår kyrka. Den heliga Anden, den verksamma Guden, som vi får ta del av. Där Guds rike finns, där bär det frukt, där anden finns och leder en levande församling, där bär det frukt.

Ett exempel på detta är distriktets tonårsläger, som bara växer. Förra sommaren var det ca 95 personer som var på ensro på läger, i år kommer vi att bli ungefär 30 fler. Vad härligt, att se att det växer! Att det vi gör är viktigt, att ungdomar vill komma och komma tillbaka till gemenskap med Gud och andra. Det vi gör, bär frukt.

Men I Lukasevangeliet förklarar Jesus också att Guds rike inte är något man kan se med ögonen, utan något som finns inom oss (Luk 17:20-21). Detta passar nog oss idag, i det sekulariserade samhället vi lever i är vår tro det mest intima och privata vid har. Vår tro, vårt ja, är inom oss, inte utanpå. Den har blivit något som vi har längst in, som vi inte alltid vågar dela med oss av och berätta för andra. Alla är inte troende, och de som är det behöver inte skylta med det.

Det radas upp vilka som inte får plats i Guds rike; ogudaktiga, orättfärdiga, själviska, rika, ja till och med de som Jesus undervisar får höra ”tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike!” (Matt 21:31) Men vem kan då komma in? Det verkar nästan som att ingen är värdig att komma in i Guds rike. Men så är det inte. När Jesus hänger på korset, efter att ha blivit förråd, pinad och hånad, ber rövaren som hänger på korset bredvid ”Jesus, tänkt på mig när du kommer med ditt rike” och Jesus svarar ”Redan idag ska du vara med mig i paradiset” (Luk 23:42-43)

Jesus förlåter. Han är så öppen, så givmild och utlämnande att han ändå, i sin sista och svåraste stund lyssnar till den som behöver honom. Han börjar inte predika här om hur svårt det är att komma in i Guds rike, utan till rövaren säger han ”idag ska du vara med mig”. Att få ta emot Guds rike, att ha Guds rike inom oss, att öppna upp oss för nåden handlar om vårt Ja. Som rövaren, när han får möjligheten att säga ja, så gör han det! Och det måste vi också göra, säga ja igen och igen och igen. Som vanligt är det Jesus som knackar på, och vi får säga ”ja, kom in”. Vi får svara på den kallelsen. Vi måste låta kraften, anden, verka i oss och allt det vi gör. För vi är kyrkan. Vi är Guds kallade, vi har blivit uppmanade att leva värdigt vårt uppdrag. Vi ska göra Guds rike synligt, här på jorden. Det är vår kallelse.