glada dagar

Förr: Evelina, arbetslös fd Ettåring som får dagarna att gå genom att rulla tummarna.
Nu: Evelina, vikariernade församlingspedagog i Svenska Kyrkan, Vännäs, på 100% från första oktober fram till 15 december.

Dessutom så vann vi seriepremiären mot dalen idag med 5-2, min första spelade match efter knäskadan! Underbart skönt och otroligt kul!

Daugava

Jag måste säga, att jág först var lite besviken. "Nej" tänkte jag "inte en deppskiva till!". Dessutom så tyckte jag att det räckte med Lisa Ekdahls hjälp på Tvivel, Lasse klarar sig själv. Och den där Miss Li, vem är det egentligen? Slölyssnade på P3, och dirket jag hörde introt så visste jag; Det här är en Lasse-låt. Hela stämningen skrek Lasse; ackorden, stråkar och vemod. och så blev jag lite ledsen. Jag och Lasse brukar vara i fas, men jag kunde inte ta åt mig av orden, för jag saknar det där vemodet. Jag är inte olyckligt kär, inte alls. Och jag kan inte tänka mig in i situationen "Om du lämnar mig nu", förlåt, det kanske låter uppkäftigt, men så känns det just nu. Men till min lycka så har nästa singel på skivan lagts ut, och det är en icke-deppig-Lasse-låt. (lyssna själv på Lasses MySpace) Och biljetter till konserten på Idunteatern den 17 november är inhandlade, så nu är det PEPP som gäller. Imorgon släpps den nya skivan och det blir att nöta, att spela sönder och njuta.

För att fortsätta på Winnerbäck-spåret (ni kasnke märker att min mr. Rice besatthet har gått sakta men säkert tillbaka till den gamla hederliga Lasse-besattheten?) så är mina topp fem låtar (just nu):

1. Elegi
2. Ingen Soldat
3. Hjärter dams sista sång
4. Faller
5. Du hade tid

Som sagt, vi brukar vara i fas, Lasse och jag. För det finns en rad i Elegi och ett stycke i Hjärter Dams sista sång som alltid kommer tillbaka såhär på hösten. När löven blir röda och den där kylan kryper inpå, och det går från att vara mysiga september till isiga oktober, och hela Sverige översvämmas av Rosa band och bröstcancer på alla kanaler, då brukar det bli mycket Elegi och Hjärter Dams sista sång och många, långa promenader mot kyrkogården och en alldeles speciell grav.

men vid vägen längs bäcken som
sakta ledde hem
där är himlen lite närmre för mig
där har tiden gjort en hållplats för oss
och allt som hänt
dit kan jag gå och sakna dig
dit kan jag gå och sakna dig

Älskade älskade du

en bra dag (än så länge)

idag ska jga på intervju. eller typ, nästan en intervju. jag ska träffa en kvinna som kanske kan ge mej ett vik. och kommer jag upp på listan, så har jag kontakter sen som kan använda mig. så det känns bra. riktigt bra. känns som att jag är lite på g. jag har börjat ta tag i mitt liv och försöka skaffa ett jobb. satt på arbetsförmedlingen en timma i måndags, det var också ett steg i rätt riktning.

Nej, nu ska jag leta reda på en väska och cykla iväg. och idag kommer moster. det här blir nog en bra dag.

hide away.

Små problem är inte värda att nämna. Idag finns alla tankar hos Tomas och hela familjen Strömberg. Det är fruktansvärt att unga människor ska behöva förlora livet, det är sorgligt hur många som förlorat en son, en bror och en vän. Vila i frida, Erik Strömberg!

Older Chests

Nagelångesten går vidare. I går hittade jag en mörkare nyans, min vänstra lillfingernagel fick sig en omgång. Blev inte så vackert, så endast lillfingernageln fick sig en makeover. tummade igår på ett svart nagellack, men bestämde mig för att inte spä på ångesten med svarta EMO naglar. jag gör så gott jag kan för att försöka bli glad.

Att vara pigg och glad är inte alltid så lätt dock. mina sjukhusbesök tycks aldrig ta slut. För några veckor sedan gjorde magen sig påmind. Först trodde dom att det var gastrit, men i slutändan var det ändå magkatarren. Älskade magkatarr, vad skulle jag vara utan dig? En frisk och hälsosam människa kanske? Efter förra veckans halsproblem och vila försökte jag äntligen ta tag i mitt liv i måndags. Det gick, hyfsat, fram till igår. Feber och svullna körtlar betydde sjuk, på riktigt. Ett besök 2 timmars på vårdcentralen resulterade i: två blodprov i fingret, två spatlar i halsen, två provtagningar i halsen och ett stycke recept på antibiotika för HALSFLUSS. hejja mig. Jag som just fått en tid hos sjukgymnasten, på onsdag, och innebandyträningar (åh, älskade älskade innebandy) som börjar på tisdag. och jag har halsfluss och får inte träna förren jag är RIKTIGT frisk. "så inga löpturer!". Vad ska en arbetslös stackars Evelina då fördriva tiden med? livsångest.

Men hon sa att jag fick ta promenader, så det ska jag göra. Jag och Bosse, min kära livspartner ska gå på en lång promenad.

i'll be fine
just give me time

Cannonball

Min hyllning till mister Rice fortsätter. mitt beroende fortsätter också. Igår gick jag på en Damien promenad. En mycket deppig sådan, längs älven. När jag gick ut var det inte så mörkt, men regnigt. På vägen tillbaka var det totalt mörkt, och kallt. Det var en tänkarpromenad. En promenad som man bara kan göra ensam. Jag gick till graven, det är också sånt man gör ensam. Jag grät lite, och det gör jag mest ensam.

Ångesten är inte väderberoende, kan jag konstatera. Idag är det soligt och kallt, en såndär perfekt höstdag. I mitt försök att vara glad målade jag mina naglar rosa. När jag var glad, såg det normalt ut. Nu ser det bara kontigt ut. det matchar till min söta glad-halsduk, men det matchar inte till mitt depp-jag. Så nu vill jag måla naglarna svarta. Men det får jag inte, för då skulle jag vara "EMO", som mina tonåringar sa. Men jag kanske är EMO om jag vill ha svarta naglar och bara sitta hemma och deppa? Luften bara gick ur mig, som en ballong, och så slutade jag vara glad. bara sådär. Jag minns inte längre när jag inte längtade bort. Vart jag än är, så vill jag därifrån. Nu vill jag härifrån, ut i höstvärmen, men rörmokaren är här och ska äntligen göra vårt badrum. attsing kattsing, saker vill inte bli som jag vill att de ska bli.

stones taught me to fly
love taught me to lie
life taught me to die
so it's not hard to fall
when you float like a cannonball

jag måste sluta deppa.

Damien Rice - Cold Water

Eftersom Damien Rice, geniet himself, tillochmed får vara soundtrack på den senaste Shrek-filmen måste han ju förtjäna en hedersomnämning i min blogg. Sådär lagomt mycket ångest. Livsångest. Vännäsångest. Regnångest.

Jag vet inte om det är vädret som skapar det stora tunga molnet inom mig, eller om det bara känns lite extra på grund av att himlen har öppnat sig och bara tömts ut under hela denna långa dag. Hursomhelst, så tror jag att det regnar på min insida också. Eller så fyller molnet bara upp allt annat, så att ingenting får plats. Inte ens orden får plats.

Mitt bloggande har varit skamligt dåligt den senaste tiden. Det kändes som att jag lämnade kvar en del av mig själv på ensro lägergård när jag smet iväg, en solig lördag. Det liv som jag byggt upp på ett år lämnade jag; jobb, vänner, drömmar. Därför har det liksom blivit en alldeles för stor grej, att försöka referera och minnas det som hände. Det var bra, ett väldigt bra läger. Det var mycket som var roligt, uppbyggande och utvecklande, och jag tror och hoppas att många tonåringar fick ta steg i tron. Precis som det ska vara. Men jag redan på ensro kröp jag ihop och gömde mig, garderade mig, så jag inte skulle behöva känna efter så mycket. Ändå grät jag konstant de första 10 milen mot bollnäs. På E4:an vågade jag inte gråta, där körde jag fort istället. (idiot)

Hur mycket mer orkar ni på en och samma gång? Livsångesten avverkad. Vännäsångest:
Det känns inte riktigt som att jag egentligen har bott här någon gång. Jag flydde till Umeå för gymnasiet och blev någon annan. Sen flydde jag till Sandviken och blev någon annan. Nu är jag tillbaka, men ingenting är som det ska vara. Som jag lämnade det. Idag flög Frida till staterna, ett år har vi lånat ut henne till nån rikemansfamilj med pool, vovvar och finbilar. åh, vad tungt det kommer att bli utan henne! Älskade Vännäs, vad är du utan vännäsborna?

Regnångest. Jag brukar älska höstrusket. det betyder att man får ta på sig mer kläder, köpa nya skolgrejer och se gela skogen förändras. Men nu är hösten lite jobbig. Den är som ett hån, dagarna som bara går och försöker fyllas med meningslösa aktiviteter. Ingen skola, inga nya fina kläder. Jobbletandet går på, visst verkar det som att det kanske möjligtvis finns en chans att kunna få sig ett jobb, men ändå, man måste vänta och få besked. och jag är inte så bra på det, vänta. Nu nu nu nu, eller aldrig. Jag är inte skapad för sånt här.

Imorgon åker pappa till stockholm och syster ska sova i flurken hos karln. Det betyder ett tomt stort hus, till mig och hunden. Ensam, det är ju inget problem för mig. jag älskar ensamhet, jag trivs med ensamhet. Ett tag i alla fall. Som tur är kommer älskade moster kanske till vännäs, och vi ska göra byn osäker. För er som fortfarande inte har grepp på min familj, så är min moster ett mellanting mellan en mormor och en extra-mamma. Dessutom är hon landets fräschaste 63-åring, och jag funderar på att skriva en bok bara om hennes liv; hennes man och hans eviga jobbande, polacken som kommer jobbar hos dem (han är välidgt mystisk, han pratar ingen engelska, men försöker ändå kommunicera med dem, och hans favorituttryck är "Nemas Problemas"), hennes bästa vän "hästkvinnan" och allt annat spännande som händer i norrlands inskogar. hon är bäst.

Lite uppdtaerande i alla fall? Kanske. kanske mer kommer sen, jagmenar, jag har ju liksom tiden, och kanske orken. i alla fall när det slutar regna. på insidan och utsidan.

lord.. can you hear me?
or am i lost?