Damien Rice - Cold Water

Eftersom Damien Rice, geniet himself, tillochmed får vara soundtrack på den senaste Shrek-filmen måste han ju förtjäna en hedersomnämning i min blogg. Sådär lagomt mycket ångest. Livsångest. Vännäsångest. Regnångest.

Jag vet inte om det är vädret som skapar det stora tunga molnet inom mig, eller om det bara känns lite extra på grund av att himlen har öppnat sig och bara tömts ut under hela denna långa dag. Hursomhelst, så tror jag att det regnar på min insida också. Eller så fyller molnet bara upp allt annat, så att ingenting får plats. Inte ens orden får plats.

Mitt bloggande har varit skamligt dåligt den senaste tiden. Det kändes som att jag lämnade kvar en del av mig själv på ensro lägergård när jag smet iväg, en solig lördag. Det liv som jag byggt upp på ett år lämnade jag; jobb, vänner, drömmar. Därför har det liksom blivit en alldeles för stor grej, att försöka referera och minnas det som hände. Det var bra, ett väldigt bra läger. Det var mycket som var roligt, uppbyggande och utvecklande, och jag tror och hoppas att många tonåringar fick ta steg i tron. Precis som det ska vara. Men jag redan på ensro kröp jag ihop och gömde mig, garderade mig, så jag inte skulle behöva känna efter så mycket. Ändå grät jag konstant de första 10 milen mot bollnäs. På E4:an vågade jag inte gråta, där körde jag fort istället. (idiot)

Hur mycket mer orkar ni på en och samma gång? Livsångesten avverkad. Vännäsångest:
Det känns inte riktigt som att jag egentligen har bott här någon gång. Jag flydde till Umeå för gymnasiet och blev någon annan. Sen flydde jag till Sandviken och blev någon annan. Nu är jag tillbaka, men ingenting är som det ska vara. Som jag lämnade det. Idag flög Frida till staterna, ett år har vi lånat ut henne till nån rikemansfamilj med pool, vovvar och finbilar. åh, vad tungt det kommer att bli utan henne! Älskade Vännäs, vad är du utan vännäsborna?

Regnångest. Jag brukar älska höstrusket. det betyder att man får ta på sig mer kläder, köpa nya skolgrejer och se gela skogen förändras. Men nu är hösten lite jobbig. Den är som ett hån, dagarna som bara går och försöker fyllas med meningslösa aktiviteter. Ingen skola, inga nya fina kläder. Jobbletandet går på, visst verkar det som att det kanske möjligtvis finns en chans att kunna få sig ett jobb, men ändå, man måste vänta och få besked. och jag är inte så bra på det, vänta. Nu nu nu nu, eller aldrig. Jag är inte skapad för sånt här.

Imorgon åker pappa till stockholm och syster ska sova i flurken hos karln. Det betyder ett tomt stort hus, till mig och hunden. Ensam, det är ju inget problem för mig. jag älskar ensamhet, jag trivs med ensamhet. Ett tag i alla fall. Som tur är kommer älskade moster kanske till vännäs, och vi ska göra byn osäker. För er som fortfarande inte har grepp på min familj, så är min moster ett mellanting mellan en mormor och en extra-mamma. Dessutom är hon landets fräschaste 63-åring, och jag funderar på att skriva en bok bara om hennes liv; hennes man och hans eviga jobbande, polacken som kommer jobbar hos dem (han är välidgt mystisk, han pratar ingen engelska, men försöker ändå kommunicera med dem, och hans favorituttryck är "Nemas Problemas"), hennes bästa vän "hästkvinnan" och allt annat spännande som händer i norrlands inskogar. hon är bäst.

Lite uppdtaerande i alla fall? Kanske. kanske mer kommer sen, jagmenar, jag har ju liksom tiden, och kanske orken. i alla fall när det slutar regna. på insidan och utsidan.

lord.. can you hear me?
or am i lost?