Cannonball

Min hyllning till mister Rice fortsätter. mitt beroende fortsätter också. Igår gick jag på en Damien promenad. En mycket deppig sådan, längs älven. När jag gick ut var det inte så mörkt, men regnigt. På vägen tillbaka var det totalt mörkt, och kallt. Det var en tänkarpromenad. En promenad som man bara kan göra ensam. Jag gick till graven, det är också sånt man gör ensam. Jag grät lite, och det gör jag mest ensam.

Ångesten är inte väderberoende, kan jag konstatera. Idag är det soligt och kallt, en såndär perfekt höstdag. I mitt försök att vara glad målade jag mina naglar rosa. När jag var glad, såg det normalt ut. Nu ser det bara kontigt ut. det matchar till min söta glad-halsduk, men det matchar inte till mitt depp-jag. Så nu vill jag måla naglarna svarta. Men det får jag inte, för då skulle jag vara "EMO", som mina tonåringar sa. Men jag kanske är EMO om jag vill ha svarta naglar och bara sitta hemma och deppa? Luften bara gick ur mig, som en ballong, och så slutade jag vara glad. bara sådär. Jag minns inte längre när jag inte längtade bort. Vart jag än är, så vill jag därifrån. Nu vill jag härifrån, ut i höstvärmen, men rörmokaren är här och ska äntligen göra vårt badrum. attsing kattsing, saker vill inte bli som jag vill att de ska bli.

stones taught me to fly
love taught me to lie
life taught me to die
so it's not hard to fall
when you float like a cannonball

jag måste sluta deppa.