innan mörkret faller

Jag har slutat dra ner mina persienner. det är ändå mörkt när jag går och lägger mig, och mörkt när jag kliver upp. jag börjar jobba om 10 minuter, känns lite töntit att inte få börja jobba när jag ändå sitter här. Men 11 timmars dygnsvila ska gälla, och det blev sent igår. Men nu har jag i alla falllärt mig att inte vara så himla pretto-genomtänkt-perfektionist. Det blir bättre, faktiskt, men det går med myrsteg alltihop. Ungdomsgruppen är såklart svårast, eftersom dom är "otämjda". idag ska jag hoppa in för Eva på miniorerna, mys mys mys. dom är oftast snälla, och man behöver lixom inte anstränga sig så mycket för att det ska bli bra. och ikväll blir det innebandy för hela slanten, först damernas match sen träning. peppa match på söndag! skellefteå ska vi ta! och ikväll kommer världens bästa moster, så vi ska mysa. kanske sova i dubbelsängen tillsammans, fast hon snarkar himla mycket. och imorgon ska vi bara prata och umgås, jag ska vara ledig bara för hennes skull. Och för att jag jobbar lördag och söndag.

Det är konstigt, det där med tid. Ibland vill man att den ska stå still och ibland önskar man sig månader framåt. just nu vet jag inte hur jag vill ha det. om jag vill stanna tiden, stanna här, eller önska mig fram till en ny termin och nya möjligheter. Igår på andakten pratade jag om att lita på att Gud gör sakerna bra. Att vi fårförsöka så långt vi kan, och sen kommer han och fyller på med det sista. Han frälser, räddar, löser och fixar. Vi måste bara våga lita på att han, som har makten och så mycket mer kunskap än vi, ser till helheten när vi inte gör det...

(märker ni? jag och Gud har blivi sams igen)

nu är klockan 9, dags att fika!

pepp!

Vinst idag igen, 6-5 mot obbola! skönt skönt. fast vi spelade ganska halvkasst så vann vi, det var skönt. nu peppar vi för perishers ikväll på scharinska.

nu peppar vi för potatis, lövbit och bearnaise med VP och CL.
mums!

Livet som ledare.

Förra veckan var jag så ap-less. Det var en dålig vecka, då (nästan) allt gick fel, och jag konstaterade för mig själv "jag ska sluta vara ledare. jag är less på det." 3 år beteendevetenskapligt program med inriktning mot ledarskap, ledare för konfirmander, juniorer, miniorer och söndagsskola, engagerad i massa olika styrelser, där jag såklart bestämde och slet hårt. och så innebandyn, där jag på nått sätt alltid lyckades hitta mig arbete. och så ettåring, såklart. Ledare i mångt och mycket, och less. Till slut orkar man inte stå där, speciellt när man står i ett utsatt läge. Ensam, mottaglig för allas åsikter och klagomål. "Kan inte nån annan styra skutan, för en gångs skull?"

Sen så fick jag det där telefonsamtalet från kyrkoherden som ville träffa mig och disskutera jobb. två dagar senare anställdes jag, som ledare. eftersom jag inte har utbildningen får jag inte titulera mig som vikarierande församlingspedagog, utan som församlingsassistent. Men faktum är att jag "har" ett jobb som kräver över fyra års utbildning, egentligen. Och faktum är, att jag trivs väldigt bra. Det är rörigt och ostrukturerat, men så plötsigt så kommer fyraåringarna och det är kyrkans barntimme, och man blir bara varm i kroppen. sen så är det miniorer och juniorer och stressa till KU och komma hem efter 12 timmars arbete. men ibland så är det bara lugnt och skönt och prata och skratta. Jag har två extremt bra arbetskamrater, så det är trevligt. Imorgon ska vi ha möte och diskuterad vad "mer" jag ska göra. sen kommer jag att jobba några helger, men aldrig så det krockar med innebandymatcher. Men jag har en inre identitetskonflikt, är jag svenskkyrklig eller SMUare innerst inne? SK imorgon på dagen, sen stressa hem, och sen TONÅR!

livet som ledare funkar bra, i veckan i alla fall.

glada dagar

Förr: Evelina, arbetslös fd Ettåring som får dagarna att gå genom att rulla tummarna.
Nu: Evelina, vikariernade församlingspedagog i Svenska Kyrkan, Vännäs, på 100% från första oktober fram till 15 december.

Dessutom så vann vi seriepremiären mot dalen idag med 5-2, min första spelade match efter knäskadan! Underbart skönt och otroligt kul!

Daugava

Jag måste säga, att jág först var lite besviken. "Nej" tänkte jag "inte en deppskiva till!". Dessutom så tyckte jag att det räckte med Lisa Ekdahls hjälp på Tvivel, Lasse klarar sig själv. Och den där Miss Li, vem är det egentligen? Slölyssnade på P3, och dirket jag hörde introt så visste jag; Det här är en Lasse-låt. Hela stämningen skrek Lasse; ackorden, stråkar och vemod. och så blev jag lite ledsen. Jag och Lasse brukar vara i fas, men jag kunde inte ta åt mig av orden, för jag saknar det där vemodet. Jag är inte olyckligt kär, inte alls. Och jag kan inte tänka mig in i situationen "Om du lämnar mig nu", förlåt, det kanske låter uppkäftigt, men så känns det just nu. Men till min lycka så har nästa singel på skivan lagts ut, och det är en icke-deppig-Lasse-låt. (lyssna själv på Lasses MySpace) Och biljetter till konserten på Idunteatern den 17 november är inhandlade, så nu är det PEPP som gäller. Imorgon släpps den nya skivan och det blir att nöta, att spela sönder och njuta.

För att fortsätta på Winnerbäck-spåret (ni kasnke märker att min mr. Rice besatthet har gått sakta men säkert tillbaka till den gamla hederliga Lasse-besattheten?) så är mina topp fem låtar (just nu):

1. Elegi
2. Ingen Soldat
3. Hjärter dams sista sång
4. Faller
5. Du hade tid

Som sagt, vi brukar vara i fas, Lasse och jag. För det finns en rad i Elegi och ett stycke i Hjärter Dams sista sång som alltid kommer tillbaka såhär på hösten. När löven blir röda och den där kylan kryper inpå, och det går från att vara mysiga september till isiga oktober, och hela Sverige översvämmas av Rosa band och bröstcancer på alla kanaler, då brukar det bli mycket Elegi och Hjärter Dams sista sång och många, långa promenader mot kyrkogården och en alldeles speciell grav.

men vid vägen längs bäcken som
sakta ledde hem
där är himlen lite närmre för mig
där har tiden gjort en hållplats för oss
och allt som hänt
dit kan jag gå och sakna dig
dit kan jag gå och sakna dig

Älskade älskade du

en bra dag (än så länge)

idag ska jga på intervju. eller typ, nästan en intervju. jag ska träffa en kvinna som kanske kan ge mej ett vik. och kommer jag upp på listan, så har jag kontakter sen som kan använda mig. så det känns bra. riktigt bra. känns som att jag är lite på g. jag har börjat ta tag i mitt liv och försöka skaffa ett jobb. satt på arbetsförmedlingen en timma i måndags, det var också ett steg i rätt riktning.

Nej, nu ska jag leta reda på en väska och cykla iväg. och idag kommer moster. det här blir nog en bra dag.

hide away.

Små problem är inte värda att nämna. Idag finns alla tankar hos Tomas och hela familjen Strömberg. Det är fruktansvärt att unga människor ska behöva förlora livet, det är sorgligt hur många som förlorat en son, en bror och en vän. Vila i frida, Erik Strömberg!