Livet som ledare.

Förra veckan var jag så ap-less. Det var en dålig vecka, då (nästan) allt gick fel, och jag konstaterade för mig själv "jag ska sluta vara ledare. jag är less på det." 3 år beteendevetenskapligt program med inriktning mot ledarskap, ledare för konfirmander, juniorer, miniorer och söndagsskola, engagerad i massa olika styrelser, där jag såklart bestämde och slet hårt. och så innebandyn, där jag på nått sätt alltid lyckades hitta mig arbete. och så ettåring, såklart. Ledare i mångt och mycket, och less. Till slut orkar man inte stå där, speciellt när man står i ett utsatt läge. Ensam, mottaglig för allas åsikter och klagomål. "Kan inte nån annan styra skutan, för en gångs skull?"

Sen så fick jag det där telefonsamtalet från kyrkoherden som ville träffa mig och disskutera jobb. två dagar senare anställdes jag, som ledare. eftersom jag inte har utbildningen får jag inte titulera mig som vikarierande församlingspedagog, utan som församlingsassistent. Men faktum är att jag "har" ett jobb som kräver över fyra års utbildning, egentligen. Och faktum är, att jag trivs väldigt bra. Det är rörigt och ostrukturerat, men så plötsigt så kommer fyraåringarna och det är kyrkans barntimme, och man blir bara varm i kroppen. sen så är det miniorer och juniorer och stressa till KU och komma hem efter 12 timmars arbete. men ibland så är det bara lugnt och skönt och prata och skratta. Jag har två extremt bra arbetskamrater, så det är trevligt. Imorgon ska vi ha möte och diskuterad vad "mer" jag ska göra. sen kommer jag att jobba några helger, men aldrig så det krockar med innebandymatcher. Men jag har en inre identitetskonflikt, är jag svenskkyrklig eller SMUare innerst inne? SK imorgon på dagen, sen stressa hem, och sen TONÅR!

livet som ledare funkar bra, i veckan i alla fall.